jag ska försöka skriva ner allt. Nej inte allt, fel sagt. Jag ska försöka skriva ner långt ifrån allt, men jag ska iallafall skriva ner något.

Den 17de juli 2007 gick alltså bussen till björkbacken. 35 okända människor på en buss som tog oss bort för två veckor. Två hela långa veckor och nu är det bara slut. Vad har vi kvar? Minnen. Så jävla mycket minnen.
Hajken med ledarnas egna "spökrunda", alla tjejsnack med Johan om kärlek och om livet, allt spring på nätterna, allt rep nere i ladan och stugan, spelningarna, discona, dans, dans, dans. Gråt. Konflikter, jävligt mycket konflikter. Skratt, ännu mer skratt. Jag ska inte ljuga, visst fanns det stunder när vi deppade på rummet och hatade allt och alla, men det var det värt.
Fan vad nära jag var att bryta ihop där vid den allra sista samlingen. Assi satt och grät medans hon pratade och runt om hördes snyftningar. Och den allra sista kramringen. Nej, nu börjar jag gråta, jag saknar er alla som fan. Det var faktiskt så alla sa, bättre grupp får man leta efter.

Tack för två underbara veckor. Jag pallar inte skriva mer, jag kommer börja gråta igen.
Tack, tack, tack.

Björkbacken p3, jag glömmer er aldrig.
Återträff, återträffar. Snart, snart, snart.