Tredje gången man bloggar denna kväll då. Vilket liv. Saajjk.
Men jag läste en sak och nu måste jag skriva.

En gång hade jag en bästa kompis. Verkligen en bästa vän, på riktigt liksom.
Jag vet inte om du kommer läsa det här, men gör du det så vet jag att du vet vem du är. För du kände mig, och vissa delar av mig känner du fortfarande, kommer du alltid att känna.
Hur säger man sånt här utan att det låter extremt töntigt?
Jag vet att vi har växt ifrån varandra, man gör ju det. Antar jag.
Men vet du vad jag tror? Jag tror att vi bara behöver lite tid på oss, lite tid att bygga upp våra liv, lite tid att bygga upp oss själva. Om du förstår?
Sen en dag tror jag att vi kommer hitta varandra igen. Jag kan inte säga att jag vet, tiderna förändras, det är klart jag inte kan lova något, men vi hade något speciellt, du vet ju att vi hade det.
Då, för två år sen, hade jag aldrig kunnat föreställa mig att det skulle bli som det blev, men det blev som det blev och det är inte mycket vi kan göra åt det.
Men jag vet ju att varken du eller jag dör av det som har hänt, men det är klart det känns. Vi var så jävla tajta, så det är väl fan klart att det känns. Det bränner till ibland, och det kommer det alltid göra.
Föralltid sa vi då, sånt håller man.

"Här kommer kung av sand, här kommer kungen av ingenting alls.."

..minns du?