Konsert med kören ikväll.
På repet före var jag jättenervös inför mitt solo, men sen när publiken satt där och jag stog där med hela kören bakom mig liksom släppte det lite.
Visst jag har sjungit för fler människor med bandet och så, men det här är liksom en annan sak.
Man kan inte göra kören besviken, inte Håkan besviken.
Men det gick! Bättre än förra gången faktiskt!

Bara det att precis innan så läste Håkan en dikt. Eftersom vi sjunger gospel, så handlade dikten också om gud, men det var den finaste dikten jag har hört i hela mitt liv faktiskt. Nu ska inte det här bli kristna bloggen nr 1, eftersom jag inte ens vet om jag tror på någon gud, men någonting högre vill jag gära tro på iallafall. Tror jag på.
Jaja, här kommer dikten iallafall:

Fotspår

En natt hade jag en dröm. Jag drömde att jag gick längs en strand tillsammans med Gud.
På himlen trädde bilder ur mitt liv fram. Jag såg på varje bild två par fotspår i sanden,
ett par var mina och det andra paret var Guds.

När den sista bilden syntes såg jag tillbaka på fotspåren.
Jag upptäckte då att många gånger under mitt liv fanns endast ett par fotspår.
Jag såg också att detta var under de mest ensamma och svåra stunderna i mitt liv.

Detta bekymrade mig mycket och jag frågade Gud:
"Gud, du sade när jag en gång bestämde mig för att följa dig , att du skulle gå med mig hela vägen.
Men jag ser att under de svåraste tiderna i mitt liv finns det bara ett par fotspår..
Jag förstår inte varför du lämnade mig när jag behövde dig som mest!"

Gud svarade:
"Mitt kära barn. Jag älskar dig och skulle aldrig lämna dig.
Under tider av svårigheter och prövningar när du bara kan se ett par fotspår,
då bar jag dig."

Det kanske bara är jag, men när Håkan läste den där sista meningen så fylldes mina ögon faktiskt med tårar. Största chocken på länge för mig med.
Sen direkt efter var det ju självklart dags för mig att ställa mig där framme och sjunga. Men jag torkade bort mina tårar och gjorde det. Och det gick ju bra. Riktigt bra.

All kärlek i världen till Anton